Djurens sida

Det är dags att ”våra” barn att få en egen sida.

Först ut har vi Selma:

Se så vacker jag är

 Selma är matriarken i alla fall åldermässigt. Damen är född 2002 och är nu 10 år men still going strong. Ja ibland i alla fall.

Selma är en hittekatt och bodde hos grannar till mina föräldrar tidigare. Där övergavs hon av sin mamma och bodde under ett gäng tegelpannor vid ett björnbärssnår. Och det var helt omöjligt att säga nej till denna eleganta lilla dam så veckan innan semestern tog slut flyttade hon hem till mig för gott. Något jag aldrig har ångrat.

På musjakt i vinterlandskap

Nu har hon hängd med mig i 10 år och vi har upplevt mycket tillsammans. Hon är en mycket försiktig dam som inte låter sig lockas av vem som helst. Att bli godkänd av henne är en stjärna i taket. För sambon tog det 1½ år att bli "vän" med, men nu går det att gosa i små kvantiteter på hennes villkor!

Här leker jag Titt ut!

Och luktar på blommorna

Nu på gamla dar går livet ut på jaga möss på uteplatsen, strosa i närområdet, äta, sova och att gömma sig för våran aktiva rödtott Snoddas. Fast ibland när det vill sig så kan hon än få fnatt och jaga en boll, rusar i trappan, fånga en och anan fågel. Och när Snoddas har utmanat ödet en gång för mycket, ge igen med sina snabba flinka tassar. Annars är det superskönt att ligga i mattes knä eller framför öppna spisen och slumra sött eller titta på katt tv dvs fågelhuset utanför köksfönstret.

Till slut ska jag avslöja en av Selmas hemlighet: hon snarkar… sterio med både husse och Snoddas. Så öronpropparna går varma här. heheh 

Precis kommit hem

Jaha och så har vi vår lilla Illbatting, Rödtott, Bus, Busemus, Yoda, Surrikat, Hare tja kärt barn har många namn. Men han döptes i vatten augusti 2009 till Snoddas. Och då visste vi inte hur rätta han skulle göra namnet.

Ohhhh fötter...

Fotogenisk?? Ja då.

Vi skulle ha en katt till då husse saknade någon som låg i hans knä, Selma var helt utesluten. Hon är mammas tjej. Så färden gick till Kristianstad strax utanför på landet och en härlig hästgård. Det bestämdes innan att det skulle bli en långhårig, fluffig sak. In kommer vi och massa ullbollar busar runt på golvet förutom en som låg på kökssoffan. Sambon drogs till den, då den såg övergiven, ynklig och väldigt liten ut. Jo den var liten den minsta i kullen och inte ett dugg ullig och fluffig. Liten och ynklig… ingen övertalning fick honom att ändra sig. Så vi lastade lillkillen i buren där han nästan omgående somnade och inte sa ett knyst hela vägen hem.
Killen skulle utvecklas till en riktig snygging som är busig så det förslår, är fotogenisk, musfångare, charmtroll och en pain in the cat ass på Selma. Vårt liv har aldrig varit tråkigt sen han flyttade in och han ger oss massor med skratt.

Han är en tuff liten kille som tycker att starka ljud så som nyårsraketer, stora maskiner är läskiga. Men så länge man är inne och sitter i fönstret går det ju bra att morra. Möss är han också bra att få tag i till mattes förfäran. Men att ligga i husses knä.. näää mattes är mjukare och skönare. Tja så var det med det. Snoddas stora intressen är provsmakning av mat. Allt som går in i vår mun måste provsmakas först av honom. Till favoriterna tillhör parmesan, hollänsk Ode Roterdam, parmaskinka och räkor. Köket och klätterträdet hör till favoritsovplatser. Tror att om han hade varit en riktig kille så hade han blivit kock.
Åter till namnet Snoddas. Kommer från ordet snor alltså inte näs snor utan att snor sig runt något för Snoddas fetisch är att snor sig runt allas fötter och skor. Slicka husses tår och annat som har med fötter att göra… inte alltid så fräscht kanske. Kommer man in hos oss måste ritualen genomgås… visar mig dina fötter och ska vi se om du blir godkänd!                          Ok- välkommen in.

Visa tissingar för Farbro Tandläkaren..

Den här killen finns det mycket att skriva om… men det går ju inte här... låter bilderna tala så förstår ni.

Till minnet av: Molly
Molly kom till mig strax före midsommar 2002. En arbetskollega hade en kvar i kullen som inte var tingat. Eftersom jag just vid tillfället inte hade några djur så fick hon flytta hem. 1a midsommarfirades med sill och jordgubbar med grädde som blev hennes favorit. Molly var en bestämd dam och ett matvrak. Vilket resulterade till slut i en matchvikt på 10 kg. Men då fick det vara nog under 2 år blev det matransonering och slut med grädde och jordgubbar. Till henens stora förtret. Men det var för hennes bästa och när de inte kan sitta på baktassarna längre utan att gunga som en gungstol har det gått för långt. Dietmaten var väl ingen höjdare men man äter förr eller senare om man blir riktig hungrig.
 

De första 4 åren bodde vi i lägenhet. Vid ett tillfälle så såg hon en fjäril och hade gett sig tusan på att få tag i den.. tyvärr var den utanför balkongen. Och luftfärden var ett faktum till följd av en lättare hjärnskakning… Vid ett tillfälle när jag skulle till jobbet råkade jag stöta på brevbäraren som undrade hur stor hund jag hade. Hund?? Öh, nää jag har två katter. Varpå han respektfull säger till mig… ja jag sticker då inte in handen i toalettfönstret. Det visade sig att Molly satt på arbetsbänken på toaletten där fönstret alltid var lite öppet, strax nedanför var brevlådan. Ett dovt morrande och fräsande hade mött brevbäraren en dag…. Hahaha ja inte behövde jag vara rädd jag hade ju min alldeles egen Kattväktare.
 

Så småningom fick jag möjligheten att flytta ut till landet. Och det var en dröm för oss alla. Efter ett tag när både djuren och jag hade lärt oss att landet inte är något farligt (bortsett från grannens kossor) var det den totala friheten. Djuren kunde vara ute hela dagarna och var härligt trötta efter att ha såsat i bersån eller jagat någon ödla, mus, fågel. All motion resulterade att Molly gick från 10 kg till 5 kg på 3 år… det var en jättebedrift. Och jag fick en helt ny katt. Äntligen kunde hon göra saker som inte kunnat tidigare som klättra i träd, sitta i soffan utan att rulla runt osv. Men jag började sedan tidigare märka att Molly inte mådde riktig bra. Veterinären konstaterade att psyket inte var som det skulle.. men beslutet att ta bort skulle dröja, Det visade sig sedan att hennes syskon inte heller mådde så bra och att många av dem redan var borta. Under tiden blev hon piggare i kroppen men inte i knoppen.
 

Så när jag av olika orsaker behövde flytta bestämdes det att hon skulle få somna in. Eftersom jag på nytt skulle flytta till lägenhet vid en hård trafikerad väg var valet inte så svårt heller. Molly älskade att vara ute och strosa, att då bor vid en väg med förödande konsekvenser kanske var inte lockande. Då var det bättre att låta henne somna in. Så februari 2008 fick hon lugnt och stilla somna in hos veterinären där jag var med hela tiden och tog hand om henne. Sin sista viloplats fick hon på sitt favoritställe: en plats där hon såg morgonsolen gå upp och spanar i gräset efter allt som rörde sig. Hos mig hade hon om möjligen ett kort liv men ett gott liv.